I helgen var jag på körhelg och hade trevligt. Jag fick höra en verklig berättelse om min dirigents liv. Hon har inte haft det så lätt, men ändå är hon en stark kvinna idag! Den gav mig verkligen tankar om mitt liv.
Jag har ett bra liv. Bra kontakt med min familj och fått en trygg uppväxt jämfört med många andra. Jag har fått en "ny familj" sedan jag och Andreas blev tillsammans. Jag tycker jättemycket om allihop av dessa i mitt liv. Det jag är både nöjd och missnöjd med är mitt förhållande. Andreas är en av mina bästa vänner som jag kan prata med om i stort sett allt. Det finns vissa saker som jag försökt prata med honom om, men då är det som att prata med en vägg. Som man brukar säga: Man är två i ett förhållande. Jag vill gärna ha svar när jag undrar om något. På en viss sak som jag tänker på har jag inte fått något svar om vad som är felet. Är det något fel på mig eller vad är det som är fel? Jag trodde först att det var att man inte hann sakna varandra eftersom man träffades varje dag i stort sett, men när jag kom hem efter sommaren och det fortfarande var som vanligt så blev jag ställd på nytt. Är det verkligen något fel på mig?
Ska man verkligen behöva söka hjälp hos terapeut för att reda ut det? Det är enligt mig egentligen inget livsviktigt, men jag tycker det är något som påverkar vårt förhållande negativt och jag vill försöka göra något åt det. Det är väl dags att ta tag i det på allvar nu innan det drabbar ännu mer i vårt förhållande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar